Efter att ha gått vilse på väg från lägenheten till tisdagens besök hos Madeiratillverkaren pereira d’Oliveira i centrala Funchal (det kan kosta att försöka gena) kom vi för ovanlighetens skull senare än den uppgjorda tiden. Nu spelar detta naturligtvis ingen roll eftersom man ändå inte är förberedda på att vi ska komma.

För att göra en fyra timmar lång historia någorlunda kort kan vi konstatera följande:
* Ägaren och VD:n Luis Oliveira verkar ha all tid i världen och är en mycket givmild och lättpratad person. Att påstå att han brinner för Madeira-vinet är en underdrift.

* Vi provade bland annat följande viner:
* Sercial 1971
* Verdelho 1994
* Tarrantez 1977
* Verdelho 1966
* Verdelho 1932
* Boal 1983
* Boal 1958
* Boal 1922
* Malvazia 1990
* Moscatel 1900
* Malvazia 1895
* Verdelho 1850

* Av dessa viner ansåg både jag & Anci att Verdelho 1932 var godast.
* Hela provningen var en storartad upplevelse. Att dricka viner äldre än 100 år är att dricka historia på flaska. Jag har svårt att tänka mig att man kan få uppleva detta någon annanstans än på Madeira. Anci har nu flyttat ned provningen hos Schlumberger ifjol till en hedrande andraplats.
* Vi köpte en 1983 Bual och en 1966 Verdelho plus ett par vinböcker om Madeira. ja, och sedan vinglas naturligtvis. Vi kan ju inte komma hem utan vinglas.

Efter att vi efter drygt fyra timmar vandrar ut från vinfirman letar vi genast upp en restaurang för lunch. Det blir Armazem do Sal som vi flera gånger blivit rekommenderade och som vi ska äta middag på imorgon. För att hålla det kort: Det var bra och kan rekommenderas.

Efter en kortare shoppingrunda bestämmer vi oss för att dra oss hemåt och går återigen upp mot d’Oliveria för att hämta de saker vi köpt och som vi lämnade där för att slippa släpa på dem. Då ser vi att den gamla anrika och smått legendariska grannfirman Artur de Barros e Sousa är öppen och går in där istället. En äldre, i princip tandlös, gentleman hälsar oss med ett rop innifrån mörkret: “Välkomna! Det finns inget roligare än besök! Kom in!”

Han visar oss ut i de urgamla lagringslokalerna och visar oss hur man tätar gamla läkande fat med bomull (från träden på gården) eller med löv från bananträdet.

För att beskriva denna firma måste man nästan jämföra med Lopez de Heredia i Rioja, möjligen med den skillnaden att denna känns ännu ålderdomligare. De har t ex aldrig skrotat ett ekfat med mindre än att det helt enkelt inte kunnat bära sin egen vikt och denne man, som åtminstone måste vara 75 år, använder fortfarande fat från sin farfars tid. Många av faten måste vara mer än hundra år gamla.

Vi får smaka deras viner som är faschinerande ljusa och med en karaktär som får dem att verka äldre än de faktiskt är. Ägaren förklarar detta med att de dels aldrig tar bort kristallerna ur faten och att de dels använder mycket gamla fat. Dessa viner säljs enbart i den lilla och mycket gamla butiken. Om de säljer nog mycket av ett visst vin så köper den in denna mängd året efter. Fantastiskt ställe. Vi köper två viner, Veldelho 1983 och Bual 2000.

Om ni någongång är på Madeira, missa inte denna producent. Man vet aldrig hur länge de finns kvar.

Nu börjar tiden bli knapp eftersom vi har ett bord reserverat på restaurangen Beef and Wine klockan sju. Därför hämtar vi våra viner mm hos d’Oliveira och tar sedan en taxi till lägenheten. Anci står nu i duschen medan jag skriver dessa rader och sedan är det min tur.

En bra dag så här långt. Jag hoppas att kvällen fortsätter på samma sätt.