Efter en busstur från Funchal till Camara de lobos och efter att ha slagit ihjäl lite tid i byn kommer vi på utsatt tid fram till madeiratillverkaren Henriques & Henriques. Som vanligt i Portugal upplever vi att vårt besök kommer som en överraskning trots att vi bokat långt i förväg. Som vanligt löser det sig utan problem.
Maria Aguiar tar emot och guidar oss genom anläggningen. Vi får se Canteiro men tyvärr inte Estufas (uppvärmningsugnarna) då dessa finns i en annan lokal en bit härifrån. Vi får också se en hall där de förbereder fat för Whiskey- och Bourbontillverkare. Det går till så att de får nya ekfat skickade till sig som de sedan häller över madeiravin i. Efter att de använt faten under en period (ett par år som jag uppfattade det) tappas vinet ur och faten skickas tillbaka till kunden. Det intressanta var dels att de använder de billigaste bulkkvaliteterna av Madeira och dels att de anser att Madeiran i princip är förstörd efter att ha legat på nya fat. De kan ändå oftast sälja vinet men (som vi förstod det) till ett betydligt lägre pris.
Vi får sedan gå ned i labbet och prova igenom firmans alla viner (förutom de allra dyraste som köptes in före 1850 och redan då ansågs vara gamla). Anci gillar naturligtvis de gamla Malvazia-vinerna bäst och köper en flaska 20-årig och en från 1954. Det äldre vinet är den dyraste flaska vin (eller sprit) vi någonsin köpt.
Lätt irriterande var det dock när vi senare på en Pingo Doce-supermarket hittar en likadan flaska 20-årig Malvazia för 2/3 av det pris vi vi betalade hos tillverkaren.
Detta var vårt första planerade besök hos en Madeiraproducent. Det var mycket intressant och gav nya insikter i och kring Madeira-vinet. Imorgon ska vi besöka en annan producent d’Oliveira och vi ser fram emot att kunna jämföra de två besöken.
