När vi anlände till Restaurang Uva 19:02 hälsar oss kyparen med orden “Välkomna. Ni är först ikväll”.
“Uva” är en restaurang som hör till det nya lyxhotellet “The Vine” och det som lockat oss hit är dels ryktet om dess vinkällare och dels läget på takvåningen med utsikt över Funchals hamn. Tyvärr får vi inte sitta ute då kyparen anser att det är för kallt ikväll (han vet inte vad kyla är) men vi får ändå ett bra bord vid glasväggen.
Som starter får vi ett glas Blandys 10YO Malmsey Madeira (RE: 90p) och en liten kopp med en “soppa” på morot och apelsin. Madeiran är god.
Till förrätt väljer Anci “Local fish carpaccio” som bl a kompletteras med färsk koriander och avocadokräm. Jag väljer en sallad på selleri och päron (mm) som kompletteras med hönssoppa med selleri och gåslever. Till detta rekommenderas ett glas Alvarinho.
Som huvudrätt väljer vi båda grillad file från den svarta grisen (Porco Preto) kompletterad med musslor och gnocchi. Till huvudrätten blir det Vertice Reserva 2008, ett rött Douro-vin. Värt att nämna är att vi innan vi beslutar om rödvinet får smaka ett antal viner, antagligen de viner som säljs på glas.
Desserten blir efter lite diskussion kryddkaka med glass av kastanj och kvitten. Här väntar vi med vinvalet.
Min förrätt är jättegod även om delen med hönssoppan inte matchar vinet så bra. Här hade det nog passat bättre med en matig Champagne. Anci är lyrisk. Hennes carpaccio är den bästa förrätt hon någonsin ätit och vinet matchar perfekt. Bra början.
Vi suger på resterna av förrättsvinet i väntan på huvudrätten. Restaurangen har nu börjat fyllas med gäster och en gitarrist sitter och spelar stämningsmusik i ett hörn.
Huvudrätten kommer in och som jag misstänkte (eller snarare hoppades) är det en modern variant av den klassiska Alentejanska rätten med fläsk och musslor. Fantastiskt gott, även om det gärna fått vara lite fler musslor för min del. Köttet är så smakrikt som Porco Preto ska vara och dessutom så mört att kniven nästan faller igenom av sig själv. Douro-vinet har nu börjat vakna (efter att vi begärt att få det dekanterat) och matchar som utlovat maten på ett mycket bra sätt.
Medan vi suger på resterna av rödvinet kommer kyparen och talar med oss. De gäster som kom efter oss har nu i många fall avslutat sina måltider och han har nu mer tid med oss igen. I början var han artig men lite stel men ju längre kvällen går tinar han upp mer och mer. Och bättre ska det bli…
När efterrätten kommer in ber vi om ett matchande glas vin och vår kypare kommer in med Moscatel du Setubal Roxo, ett förstärkt sött vin gjort på en mörkare klon av Muscat. Efterrätten är bland det godare vi ätit och definitivt den godaste jag fått på Madeira. Kryddkakan i botten, under glassen och såsen, är helt fantastisk och kanelen i den matchar vinet absolut perfekt. Glassen och såsen går inte heller av för hackor.
Efter denna njutning beställer vi in espresso och en velha (Portugisisk lagrad brandy). Den första velha han kommer in med får vända tillbaka till köket igen och han skickar ut en löpare efter något annat, oklart vart. Efter en stund kommer han in med en annan flaska som vi accepterar. Kaffet är i vanlig ordning perfekt och brandyn mjuk och fin. OK, den når nog aldrig upp till bra Cognac men vi försöker dricka lokalt när vi har möjligheten och vi har heller inga problem att njuta av den.
Nu har alla andra gäster lämnat restaurangen och vi är ensamma med vår kypare. Gitarristen har också gjort kväll. Vi diskuterar allt från viner & mat till Madeira som ö och avslutar kvällen i restaurangens vinkällare där vi tillsammans med kyparen plockar i vinerna och jämför erfarenheter. Vår kypare (vars namn är Marco Paolo) erkänner att han i början var lite rädd för oss och vår frågvishet men säger sedan att i en annan avskärmad del av restaurangen har en av portugals ministrar ätit middag men “de har inte haft lika roligt som vi haft ikväll”.
Vi får några restaurangtips (bl a en oansenlig restaurang i gamla stan som ska ha en bra vinlista och en riktig vinnörd till ägare), betalar notan (hög men inte avskräckande) och går sedan hemåt.
Sammanfattningsvis kan sägas att detta är ett av våra allra bästa restaurangbesök någonsin. Anci anser att det är det allra bästa medan jag åtminstone placerar det på topp tre.
