Kvällens middag är bokad på restaurang Armazem do Sal vilken vi fått rekommenderad av två olika vinkunniga personer i Funchal. Restaurangen ska ha en mycket bra vinlista och också ägas av en riktig vinnörd.
På väg ned från vår lägenhet utsätts vi för veckans första regnskur och vi kastar oss därför in i första bästa taxi.
Vi har under tidigare besök på Madeira gtt förbi denna restaurang otaliga gånger men utssendet utifrån och den ständig skylten med texten “Live music” Har fått oss att anta att detta är ett mer publiknande ställe. Detta är helt fel då lokalen innanför den trånga gränden är väldigt vacker med gamla stenväggar och humant glest placerade bord.
För en gångs skull är vi inte först, två bord är redan upptagna. Vi tilldelas ett bord (tyvärr mitt i lokalen) och beställer in en apertif (Anci portugisiskt mousserande och jag en Madeira) och får menyn. Vi bestämmer oss båda för Tonfisk-carpaccio till förrätt och grillat ankbröst i madeirasås till huvudrätt.
Som vinval väljs efter vissa diskussioner och avvisade förslag ett vin från norra Alentejo, Terrenus 2009, som vi aldrig tidigare hört talas om. Vinmakaren Rui Reguinga (vars namn jag läst men inte mer) är tydligen en ny stjärna i Alentejo. Vinet ska enligt personalen passa till både för- och huvudrätt.
Vinet serveras av sommelieren och han påpekar att om vi upplever ekfatskaraktären som störande så vill han dekantera vinet. Anci (som alltid får prova vinerna) upplever inte ekfaten som störande men eftersom jag är känsligare mot ek så ber jag honom ändå dekantera. Ett tre år gammalt vin som legat 18 månader på nya fat kan aldrig må dåligt av lite tid i karaff.
Förrätten är jättegod men (enligt Anci) trots allt inte lika bra som den hon åt på Uva i söndags. Till och med jag, som inte är någon större vän av rå fisk, njuter.
Vi övergår till att koncentrera oss på vinet och leker med tanken var vi skulle placera detta vin vid en helblind provning. Alentejo avfärdas snabbt då vinet är för elegant medan Toro dyker upp hos oss båda. Just då kommer sommelieren förbi och vi diskuterar frågan med honom. Han håller med om Toro med motivationen att druvorna till detta vin vuxit på skiffer och att jordmånen i Toro också har samma skifferbas och dessutom är lika kuperad som i norra Alentejo. Jag tror jag hört fel och frågar om han talar om Douro-dalen men han vidhåller att han menar Toro i Spanien. Jag försöker stillsamt påpeka att Toro, åtminstone när vi var där ifjol, var platt och sandigt, i princip öken men inser snabbt att det är lika bra att vika ned sig då sommelieren är stenhård i sin ståndpunkt och dessutom börjar hänvisa till druvor som mig veterligt inte används det området. Ur vår synpunkt har han nu sjunkit ned i ett hål han lär få svårt att ta sig upp ur.
Nåväl, vinet är gott och huvudrätten kommer in så snabbt efter att vi avverkat förrätten att jag nästan får en känsla av att de vill bli av med oss så snart som möjligt.
Huvudrätten, Grillat ankbröst med potatis- & saffranspure och ett madeiramarinerat päron, är ett konstverk och så långt från det traditionella köket man kan komma. Dock finns det inget att anmärka på när det gäller smakerna. Fantastiskt gott. Vinet matchar också väldigt bra.
Det känns som att sommelieren vill försöka ta sig upp ur det hål han grävt åt sig själv då han kommer förbi och fortsätter att diskutera vinet och vinmakaren. Han går iväg och kommer tillbaka med två glas med ett annat vin, gjort på Syrah och Viognier (plus lite odeklarerad Touriga Nacional, tydligen), från samma vinmakare. Vinet är väldigt floralt och druvigt. När jag frågar om och i så fall hur vinet är lagrat på ek ler han och säger att detta vin inte sett någon ek alls.
Restaurangen är nu i princip fullsatt och stenväggarna & det dito golvet gör att ljudnivån och akustiken blir jobbig. Det är tom lite svårt att föra en diskussion tvärs över bordet. Vi lyckas trots det hjälpa sommelieren att (åtminstone i våra ögon) återta en hel del förlorad mark då vi diskuterar viner från Alentejo i allmänhet och våra favoriter i synnerhet. Han anser t ex att Quinta do Zambujeiro för närvarande gör de bästa vinerna i Alentejo och att Cortez de Cima har tappat i både anseende och kvalitet de senaste fem åren. Han avviker emellanåt till sina plikter men kommer snart tillbaka och fortsätter diskussionerna där de avbröts. Det är bara att konstatera att denne man kan Alentejo och dess viner.
Vår vanlige kypare kommer förbi och vill sälja på oss desserten. Vi beställer (Anci en Bananmousse med Cognacskräm och jag en vitchokladpannacotta med bär) men får honom att vänta med serveringen tills vi avverkat rödvinet. Som vinval rekommenderas en 10-årig Madeira till oss båda vilket vi med viss förvåning och en del förväntan accepterar. Det är alltid intressant att experimentera.
När desserten kommer in visar det sig att Ancis Bananmousse är suverän medan min pannacotta iofs är god men lite väl smaklös. Madeiran passar bananmoussen men skär sig med pannacottan. Jag signalerar till sommelieren och ber att få in något som matchar min dessert. Han kollar på glaset med madeira och frågar om hans kollega rekommenderat detta. Vi svarar jakande, han rynkar pannan, försvinner och kommer strax tillbaka med ett glas Ruby Port “on the house”. Nu börjar det likna något.
Nåväl, espresso och avec beställs in. Anci har observerat att de har en av hennes favorit-cognacer på hyllan och beställer en sådan mendan jag begär att få in en bra lokal Brandy. Vi njuter av den perfekta espresson medan restaurangen börjar tömmas. Tyvärr infinner sig inte samma goa känsla som under gårdagskvällen, troligen framför allt beroende på ljudnivån i restaurangen.
Notan begärs in och betalas. Den är även denna gång om inte gratis så lägre än vi kalkylerat med. Vi betalar, driksar bra och enas om att aldrig summera vad denna resa kostat.
* Vi provade bland annat följande viner:
* Av dessa viner ansåg både jag & Anci att Verdelho 1932 var godast.
Han visar oss ut i de urgamla lagringslokalerna och visar oss hur man tätar gamla läkande fat med bomull (från träden på gården) eller med löv från bananträdet.
